Post by contra on Nov 26, 2020 14:34:30 GMT
Sveriges Radio och Sveriges Television belastar svenska skattebetalare med 8 miljarder kronor om året. De ska producera så kallad ”public service”, vilket innebär att de ska vara bland annat politiskt neutrala och visa bägge sidorna i en politiskt kontroversiell fråga. Var och en som lyssnat/sett på rapporteringen från det amerikanska presidentvalet eller om de demokratiskt valda regeringarna i Polen och Ungern vet att dessa påståenden enbart är tomma ord. VD för Sveriges Radio, Cilla Benkö (med ungersk bakgrund), framhåller att det är viktigt med en gemensam verklighetsuppfattning för att demokratin ska fungera.
Vi är av rakt motsatt uppfattning, det måste vara möjligt att ha skilda uppfattningar om verkligheten och bli respekterad för det, det är en nödvändighet för att demokratin ska fungera. Det får vi inte genom det system som styr de statligt kontrollerade mediaföretagen i Sverige. Regeringen utser styrelseledamöter i något som kallas Förvaltningsstiftelsen som i sin tur utser styrelser i de mediebolag som ingår i public-service-koncernen (Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion). Staten ska i och för sig i teorin inte påverka innehållet i programmen, men uppbyggnaden av organisationen är sådan att staten har järnhård kontroll över medierna. Den slutliga makten finns hos Regeringen.
Saken förvärras av att såväl den statliga radion som den statliga TVn bygger upp lokala/regionala nyhetsredaktioner som bjuder på lokala nyheter och kommentarer som inte bara förekommer i etermedia utan också läggs ut på nätet – gratis. Konkurrerande lokala medier, oftast tidningar med hundra år på nacken, måste ta betalt för motsvarande tjänster och för den som på nätet letar efter lokala/regionala nyheter är det oftast bara den statliga kanalen som står till buds. Vi har på Contra till exempel konstaterat att vi inte har råd att prenumerera på det hundratal lokala tidningar som tillsammans skulle ge oss en bra överblick över vad som händer i landet. Vi får nöja oss med att ta del av de informationer som vänliga läsare skickar oss – eller kolla på de vinklade kanaler som vi som skattebetalare tvingas att betala för. Staten skaffar sig successivt monopol över lokal/regional nyhetsförmedling och underminerar därmed den mångfald som är en förutsättning för en fungerande demokrati. På riksnivå förekommer fortfarande en viss konkurrens till de statliga medieföretagen.
Trettionio märkliga individer anställda vid Sveriges Radio anser dessutom att mångfald inte handlar om mångfald i åsikter och behandlade ämnen utan mångfald i hudfärger. De kräver att fler personer med icke-svenska rötter ska få ledande positioner i företaget och anlitas som reportrar. Det räcker tydligen inte med att VD har två utrikes födda föräldrar.
Nej de ska vara fler och de ska representera mer än länder som är medlemmar i EU.
”Så här skriver de trettioinio i ett upprop ”En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner. Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25 procent av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15 procent ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget.”
Cilla Benkö hävdar att företaget redan uppfyller önskemålet, hur hon nu på laglig väg kan veta det, eftersom det inte får förekomma etnisk registrering i landet och eftersom etniska hänsyn vid rekrytering är förbjuden.
Vad vi vet är att det 2012 inte fanns en enda sverigedemokrat eller kristdemokrat bland journalisterna som svarade på en enkät från Göteborgs Universitet. Ungefär 70 procent av de anställda sympatiserar med de tre vänsterpartierna som tillsammans når ungefär 35 procent av väljarnas röstsympatier.
Det behövs mer mångfald i statliga etermedia. Men mer mångfald i representerade åsikter, inte i representerade hudfärger, som bör vara helt ointressant för att producera intressanta program.
Lösningen ligger inte i att öka den statliga styrningen av etermedia utan att avskaffa den. Att helt enkelt dra in de åtta miljarder kronor per år som skattebetalarna pungslås på varje år för att finansiera spridningen av vänsterpropaganda.
Vi är av rakt motsatt uppfattning, det måste vara möjligt att ha skilda uppfattningar om verkligheten och bli respekterad för det, det är en nödvändighet för att demokratin ska fungera. Det får vi inte genom det system som styr de statligt kontrollerade mediaföretagen i Sverige. Regeringen utser styrelseledamöter i något som kallas Förvaltningsstiftelsen som i sin tur utser styrelser i de mediebolag som ingår i public-service-koncernen (Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion). Staten ska i och för sig i teorin inte påverka innehållet i programmen, men uppbyggnaden av organisationen är sådan att staten har järnhård kontroll över medierna. Den slutliga makten finns hos Regeringen.
Saken förvärras av att såväl den statliga radion som den statliga TVn bygger upp lokala/regionala nyhetsredaktioner som bjuder på lokala nyheter och kommentarer som inte bara förekommer i etermedia utan också läggs ut på nätet – gratis. Konkurrerande lokala medier, oftast tidningar med hundra år på nacken, måste ta betalt för motsvarande tjänster och för den som på nätet letar efter lokala/regionala nyheter är det oftast bara den statliga kanalen som står till buds. Vi har på Contra till exempel konstaterat att vi inte har råd att prenumerera på det hundratal lokala tidningar som tillsammans skulle ge oss en bra överblick över vad som händer i landet. Vi får nöja oss med att ta del av de informationer som vänliga läsare skickar oss – eller kolla på de vinklade kanaler som vi som skattebetalare tvingas att betala för. Staten skaffar sig successivt monopol över lokal/regional nyhetsförmedling och underminerar därmed den mångfald som är en förutsättning för en fungerande demokrati. På riksnivå förekommer fortfarande en viss konkurrens till de statliga medieföretagen.
Trettionio märkliga individer anställda vid Sveriges Radio anser dessutom att mångfald inte handlar om mångfald i åsikter och behandlade ämnen utan mångfald i hudfärger. De kräver att fler personer med icke-svenska rötter ska få ledande positioner i företaget och anlitas som reportrar. Det räcker tydligen inte med att VD har två utrikes födda föräldrar.
Nej de ska vara fler och de ska representera mer än länder som är medlemmar i EU.
”Så här skriver de trettioinio i ett upprop ”En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner. Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25 procent av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15 procent ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget.”
Cilla Benkö hävdar att företaget redan uppfyller önskemålet, hur hon nu på laglig väg kan veta det, eftersom det inte får förekomma etnisk registrering i landet och eftersom etniska hänsyn vid rekrytering är förbjuden.
Vad vi vet är att det 2012 inte fanns en enda sverigedemokrat eller kristdemokrat bland journalisterna som svarade på en enkät från Göteborgs Universitet. Ungefär 70 procent av de anställda sympatiserar med de tre vänsterpartierna som tillsammans når ungefär 35 procent av väljarnas röstsympatier.
Det behövs mer mångfald i statliga etermedia. Men mer mångfald i representerade åsikter, inte i representerade hudfärger, som bör vara helt ointressant för att producera intressanta program.
Lösningen ligger inte i att öka den statliga styrningen av etermedia utan att avskaffa den. Att helt enkelt dra in de åtta miljarder kronor per år som skattebetalarna pungslås på varje år för att finansiera spridningen av vänsterpropaganda.
