Post by contra on Feb 18, 2021 12:41:29 GMT
Svenska media har i viss utsträckning rätt när de talar om polarisering av det politiska livet i USA. Varefter de helhjärtat ger sig in på en ensidig hyllning av den ena polen.
Under Bill Clintons tid i Vita huset rådde respekt för motståndarpartiet Republikanerna både i Kongressen och Vita huset. Under Clintons efterträdare George W. Bush rådde motsvarande respekt för motståndarpartiet Demokraterna. Delvis berodde det här på att motståndarpartiet åtminstone under delar av mandatperioden hade majoritet i åtminstone en av Kongressens kamrar. Men inte enbart. Det fanns en uttalad önskan från både Clinton och Bush att vara hela folkets president.
Att det i senaten fanns resultatinriktade politiker som republikanen John McCain och demokraten Joe Lieberman, båda inriktade på att nå kompromisser med motståndaren, gjorde inte saken sämre.
Det började gå utför under Barack Obama, som bara såg till det egna partiets vänsterflygel. Den politik som drev fram en valseger för Donald Trump i presidentvalet 2016. Trump drev sin politik lika kompromisslöst som Barack Obama och så hamnade vi den situation vi har idag. Där president Joe Biden, trots att han själv inte tillhört vänsterfalangen inom partiet (vilket var ett av de viktigaste skälen till att han fick representera Demokraterna i valet förra året, det fanns gott om kandidater från Demokraternas extrema vänsterflygel), är sorgligt beroende av den yttersta vänstern och deras politik. Det gäller Bernie Sanders, som står långt till vänster om svensk socialdemokrati, men också vicepresidenten Kamala Harris, som under sin tid i senaten röstat ännu mer till vänster än Bernie Sanders. Med tanke på att Joe Biden är 78 år och har visat tecken på tilltagande senilitet, bådar det inte gott för hur mandatperioden kan utvecklas. Ett USA styrt av vänsterextremisten Kamala Harris skulle vara ett hot mot hela världens frihet och förmåga att stå emot diktatorer och extremister.
Trumps isolationistiska politik har ibland varit till nackdel för det internationella samfundet, men han har genom sina framgångar i Mellanöstern på goda skäl nominerats till Nobels fredspris.
Risken är stor att den politik som förs av den nya regeringen i Washington kommer att ytterligare fjärma stora delar av det amerikanska folket från regeringen. Vilket kommer att försvaga USAs ställning som garant för friheten och demokratin i världen.
Under Bill Clintons tid i Vita huset rådde respekt för motståndarpartiet Republikanerna både i Kongressen och Vita huset. Under Clintons efterträdare George W. Bush rådde motsvarande respekt för motståndarpartiet Demokraterna. Delvis berodde det här på att motståndarpartiet åtminstone under delar av mandatperioden hade majoritet i åtminstone en av Kongressens kamrar. Men inte enbart. Det fanns en uttalad önskan från både Clinton och Bush att vara hela folkets president.
Att det i senaten fanns resultatinriktade politiker som republikanen John McCain och demokraten Joe Lieberman, båda inriktade på att nå kompromisser med motståndaren, gjorde inte saken sämre.
Det började gå utför under Barack Obama, som bara såg till det egna partiets vänsterflygel. Den politik som drev fram en valseger för Donald Trump i presidentvalet 2016. Trump drev sin politik lika kompromisslöst som Barack Obama och så hamnade vi den situation vi har idag. Där president Joe Biden, trots att han själv inte tillhört vänsterfalangen inom partiet (vilket var ett av de viktigaste skälen till att han fick representera Demokraterna i valet förra året, det fanns gott om kandidater från Demokraternas extrema vänsterflygel), är sorgligt beroende av den yttersta vänstern och deras politik. Det gäller Bernie Sanders, som står långt till vänster om svensk socialdemokrati, men också vicepresidenten Kamala Harris, som under sin tid i senaten röstat ännu mer till vänster än Bernie Sanders. Med tanke på att Joe Biden är 78 år och har visat tecken på tilltagande senilitet, bådar det inte gott för hur mandatperioden kan utvecklas. Ett USA styrt av vänsterextremisten Kamala Harris skulle vara ett hot mot hela världens frihet och förmåga att stå emot diktatorer och extremister.
Trumps isolationistiska politik har ibland varit till nackdel för det internationella samfundet, men han har genom sina framgångar i Mellanöstern på goda skäl nominerats till Nobels fredspris.
Risken är stor att den politik som förs av den nya regeringen i Washington kommer att ytterligare fjärma stora delar av det amerikanska folket från regeringen. Vilket kommer att försvaga USAs ställning som garant för friheten och demokratin i världen.
