Ateism modernt som gråsten

"Så om något tycks vara en självmotsägelse eller en glitch i denna världen så motsäger det inte allsmakten hos Gud (låt oss vara ärliga, vi talar inte om Zeus, om vi så ger honom hela Olympus topp) men det öppnar att ifrågasätta andra egenskaper hos honom."

Det finns inga motsägelser i verkligheten. Motsägelser kan bara existera i människors medvetanden.

en icke euklidisk rymd eller vad det heter, en där man går runt kvarterets fyra hörn och är på ett annat ställe än där man började, är ett bra exempel på när någon börjar skruva på logikens lagar, även det från något dataspel. Minns sagt irriterande, precis som ett där föremål både går att lyfta och inte lyfta.

En snabb koll säger att det är strängteorin som kräver de extra dimensionerna. 11 eller 26 beroende på hur de räknar den dagen.
Där finns en estetisk anmärkning mot det fysikerna kämpar med. Det blir inte riktigt vackert matematiskt och bilderna av vad som sker är inte estetiska.
Det som egentligen är vad fysikerna försöker beskiva med de extra dimensionerna går inte att knyta ihop till något man kan känna igen sig i. De försöker modellera något som de inte lyckats återföra till vardagliga termer och de är inte nöjda, även om de är mer nöjda med sin modellering än vad du är och Einstein, som skulle föredragit ett statiskt universum, skulle varit.

Det finns en sak till där jag hoppas jag kan få dig med mig: nämligen att du inte gillar cirkelresonemang och att om du håller med så kommer du att tacka nej till ett sådant som bevis och om vi är oense så kommer du åtminstone förstå varför jag tackar nej om jag anser något är ett cirkelresonemang. De ger inget.

Så låt oss hålla oss till till det vardagliga. Som vi tycks vara överens om, kanske till och med med Einstein, går att beskriva i tre dimensioner eventuellt med tidsstämpel.
Som exempelvis ordet "spelvärld". Dvs som i cyberpunk 2077 där någon med programmeringskunskaper lagt ned tid och energi för att göra en rimligt trolig värld för underhållning, där andra som kanske saknar programmeringsförmågan kan njuta eller inte njuta av upplevelsen.

Och där är ju en sak: Som programmerare så har man en hel del makt över om stenar är lyftbara eller ej och har man någon brist så är den att där knappast finns något man inte kan styra över så för programmeraren att flytta en olyftbar sten är inte samma sak som för den gemene spelaren i spelvärlden.

Så att om någon annan person exmpelvis U, icke programmerare, spelar en stund i spelet och hittar en sten som inte är lyftbar så fortsätter den att vara olyftbar, för så vitt beror på honom. Bedömt från honom själv är stenen olyftbar och kommer att förbli olyftbar.

För spelare U kan den här stenen omöjligen vara skapad. Sett helt inifrån spelet och om vi låtsas att vi inte fått någon insikt från utanför spelvärlden. För den är för tung för att vara lyftbar. Resonemanget är att programmerare kan ha allmakt över den programmerade världen för att det är en självmotsägelse att de skulle kunna skapa en sten de inte kan lyfta och vara allsmäktiga, alternativ att de inte klarar att skapa en sten de inte klarar att lyfta och av den anledningen inte är allsmäktiga så programmeraren som allmäktigt skapat spelvärlden kan omöjligen existera.
Men det här KAN VI JU. Som spelare, om han gjort rätt, så skall han inte kunna lyfta den. Som programmerare så är det svårt att föreställa sig att han inte kan sätta egenskaperna precis som han vill. Den som ställde upp motsägelsen glömde att för att få den att fungera så måste han bortse från perspektivbytet och eftersom det inte är hans intresse, så har han inte heller tittat på hur existensen av odefinierade egenskaper och självmotsägelser om de tilläts existera, som en lyftbar-olyftbar sten, drastiskt förändrar hans livskvalitet. Till och med slumpmässighet sänker livskvalitet för verktygen att hantera den är begränsade


Och här anser jag det cirkulära kommer in: Ponera en skapare i det hypotetiska resonemanget. Ponera allsmäktighet.Likställ sedan den allsmäktige skaparen med det skapade föremålet genom att skicka honom att lyfta stenen. Men när man sedan skickar in honom i den skapade världen för att lyfta stenen har man med automatik också degraderat honom. Från säg programmerare till medspelare. Och då är det man säger att om du skapar något som är olyftbart för spelare i den här världen och du kommer igen som spelare så är du inte längre programmerare i den stunden, samtidigt så bevisar redan stenens existens att han är programmerare.

och analogt så blir det en smula för cirkulärt om man säger att gud finns inte för att han kan skapa en sten som människor inte klarar att lyfta och kommer han igen som människa så klarar han alltså inte att lyfta den, alltså är han inte allsmäktig, alltså är han inte Gud

För den som gillar kompromisser så finns där väl något deistiskt argument att just lagbundenheten i universum är ett tecken på en laggivare. Precis som en väldigt konsekvent och absorberande trovärdig spelvärld är tecken på genomtänkt programmering.
Så att ett resonemang som slutar med att någon inte är en programmerare bara för att man halvvägs genom resonemanget har degraderat honom till spelare i hans eget spel är rätt givet var det landar, frågan är bara hur han slutar att vara programmerare bara för att han tar en runda i sitt eget spel. Att han inte berörs av permadeath kan ju vara ett tecken på åtminstone speciella privilegier.